- För socialdemokraternas återkomst till makten har deras eget sjumilakliv åt höger under de senaste trettio åren mer betydelse än Moderaternas pyttesteg åt vänster de senaste tre. Det fruktade systemskiftet har redan inträffat och socialdemokraterna har själv bidragit till det. Mona Sahlin har en formidabel uppgift framför sig som ny partiordförande.
Av André Hansson
Mona Sahlin valdes i dagarna till ny partiordförande för Socialdemokraterna. Efter sex månader av handfallenhet är det nu dags att formulera en riktig oppositionspolitik. Hur ska en sådan se ut? Vägen högerut blockeras av Alliansen. Varför rösta på högersossar när det finns en riktig höger? Vägen vänsterut är i praktiken stängd, mycket på grund av att en globaliserad världsekonomi gör klassisk socialdemokratisk omfördelningspolitik omöjlig, men också på grund av socialdemokraternas egen resa högerut som svar på denna utveckling.
Under stora delar av 1990-talet handlade debatten om Socialdemokratins högersväng. Man talade om en allmän högerförskjutning i politiken. Denna debatt är som bortblåst idag under slöjan av Moderaternas vänstersväng. Men har den verkligen blivit inaktuell? Är inte Socialdemokraternas sjumilakliv åt höger under de senaste trettio åren betydligt mer intressant än Moderaternas pyttesteg åt vänster de senaste tre? Det fruktade systemskiftet är redan genomfört och socialdemokraterna har, paradoxalt nog, varit dem som bidragit mest till det.
Problemet för socialdemokratin är att det klassamhälle som den bildades för att motverka inte längre finns i någon större utsträckning, och att de värderingar som den svenska socialdemokratin bygger på långsamt men säkert eroderar. Socialdemokratisk politik är allt mer ur fas med tiden och den socialdemokrati som eventuellt finns om femtio år kommer sannolikt inte att ha mer än namnet gemensamt med dagens. Ändrade förutsättningar i verklighetens beskaffenhet och en annan värderingsgrund kan med tiden göra socialdemokratisk politik till historia. Nedan ska jag redogöra för detta resonemang.
Den verklighet på vilken socialdemokratin fortfarande baserar sin samhällsanalys måste i princip anses förlegad. Rörelsen bildades i en tid då det svenska samhället fortfarande hade en hierarkisk, pyramidliknande struktur med en liten aristokrati i toppen och de allra flesta fattiga, förtryckta och halvt livegna i pyramidens botten. Samhället var låst i olika samhällsklasser och det var omöjligt att röra sig uppåt i pyramiden. Ens plats ärvdes från generation till generation med börd och social status. I denna kontext kan i mångas ögon den omfördelande välfärdsstatspolitik som socialdemokratin sedermera införde i Sverige verka rationell.
Dessvärre bygger dagens socialdemokratiska samhällsanalys fortfarande mycket på denna verklighetssyn. Utgångspunkten inom socialdemokratin för mycket av analysen är onekligen att samhället fortfarande består av olika statiska grupper rangordnade i en pyramidliknande struktur mellan vilka välfärd ska fördelas.
Den gamla tidens terminologi med begrepp som överklass, medelklass och arbetarklass har ersatts av en mer modernt klingande nomenklatur. (Vi minns med fasa hur dessa namn ett tag var utbytta mot de vulgärsociologiska begreppen ”socialgrupp ett, två och tre”). Nu har grupperna namn som förvärvsarbetande, arbetslösa (eller de i utanförskap), studenter, barnfamiljer, långtidssjuka och pensionärer. Analysen som görs antyder dock fortfarande, om än implicit, att dessa grupper är statiska, att det likt den gamla tidens samhällsklasser för evigt är samma individer som befolkar dessa grupper. Det blir således rationellt att fokusera på fördelningen mellan dem. Den enes bröd blir den andres död. Slutsatsen blir ofrånkomligen den vi hörde från nästan alla analytiker. Vissa grupper får det bättre på andras bekostnad. Klasskampsretorik, helt enkelt. Samhällsanalysen är den samma som för hundra år sedan, endast terminologin har ändrats.
Samhället har dock inte längre denna pyramidliknande struktur med orubbliga samhällsklasser. Efterhand som demokratin fick fäste och Sverige kravlade sig upp från fattigdomens avgrund har samhället mer tagit formen av en diamant. Det finns fortfarande en rik och mäktig elit i toppen, det finns fortfarande en relativ sett fattig och inflytelsebefriad del i botten, men de allra flesta lever ganska bekvämt i mitten. Diamanten, i motsats till pyramiden, är rörlig. Man kan med hårt arbete förflytta sig uppåt i samhället, man kan också falla ner om man gjort sig förtjänt av det. (Huruvida detta är socialdemokratins förtjänst eller ej låter jag vara osagt).
Diamantsamhällets utveckling gör att socialdemokratins samhällsanalys allt oftare missar målet. Samhället idag är snarare plastiskt än statiskt. Det omformar sig ständigt och de individer som idag utgör en av socialdemokratins fördefinierade grupper utgör imorgon någon annan. Människor rör sig mellan olika skeden genom hela livet, det är inte samma människor som hela tiden befolkar dessa socioekonomiska grupper.
Man är student eller arbetslös i en begränsad tid i sitt liv, för att sedan röra sig, kanske till gruppen förvärvsarbetande. Inom denna grupp rör sig sedan individer mellan olika inkomstgrupper. Det är inte samma individer som ständigt är lågavlönade, man rör sig uppåt, även på den relativt sett tröga svenska arbetsmarknaden. Likaså växer barn onekligen upp startar sina egna vuxna liv. Föräldrarna tillhör då inte längre gruppen barnfamiljer och barnet kanske blir student. Så rullar det på hela tiden. Staten kan aldrig veta exakt vilken individ som för tillfället befinner sig var och vem som får vilken del av kakan när den fördelas. Att se samhället som statiska grupper mellan vilka omfördelningar ska företagas ter sig således poänglöst. Klassamhällets analys är inte överförbar på moderna marknadsekonomiska samhällen. Orättvisorna som socialdemokratin bildades för att bekämpa blir helt enkelt allt mindre påtagliga eftersom människor i ett diamantformat samhälle själv kan ta sig ur dem.
Vidare finns det ett antal ekonomiska och politiska tendenser som följer med globaliseringen som i längden kommer att göra socialdemokratisk omfördelningspolitik till en omöjlighet. Ekonomier i västvärlden har avreglerats kraftigt sedan ett par årtionden tillbaka, en trend som inte verkar ha några tendenser till att avta. Även socialdemokratin har påverkats av dessa tendenser. Kapital flödar fritt över nationsgränserna och arbetskraft ser snart ut att följa efter i samma utsträckning. Detta gör helt enkelt att staten får svårt att ackumulera de resurser som behövs för att genomföra omfördelningspolitiken. Statens informations- och värderingsmonopol eroderar. Individuella politiska övertygelser blir allt mer brokiga och den homogena värdegrund som krävs för att upprätthålla en välfärdsstat blir i längden omintetgjord.
Den kanske mest förödande tendensen för den socialdemokratiska omfördelningspolitiken är kanske individualismens fortsatta intåg. Den amerikanska författaren David Brin brukar säga att ”tidernas största propagandakampanj” är på nyliberalernas sida, nämligen den som säger till folk att vara misstänksam mot auktoriteter, den som säger tro inte på experter och eliter. I nästan alla kulturyttringar är det enskilt största budskapet individens självständighet gentemot kollektivet. Hur många filmer handlar inte om starka individer av just den typ som nyliberal samhällsanalys omhuldar, om den enskilde individualisten som slåss mot kollektivets kvävande värderingar. Individen klarar sig själv är budskapet, samhällets auktoriteter och statens reglerande insatser är överflödiga, rent av kontraproduktiva och farliga. Budskapet har stöd även i otalig samhällsanalytisk litteratur.
Detta är en helt annan värderingsgrund än den kollektivism som en omfördelande välfärdsstat med nödvändighet måste bygga på. Den konsensuskultur, den välmenande paternalism och det expertvälde som upprätthåller svensk välfärdsstatspolitik håller långsamt men säkert på att erodera och ersättas av liberalismens individualistiska konflikt och konkurrensbetonande kultur. Svenska folket börjar långsamt bli bråkiga tonåringar och snart vill de flytta hemifrån, bort från pappa statens kvävande inflytande. Om detta liberala paradigm ser något hot idag så är det inte från socialdemokratins välfärdsstatsomfördelningar, utan från den konservativa högern i George W. Bushs tappning, där man gör sitt bästa för att återinföra en aristokrati med religiös dogm som kontrollredskap.
Huruvida denna världsomfattande liberalisering är för det bättre eller för det sämre vill jag här låta vara osagt. Nyliberaler får se det som goda nyheter, socialdemokrater kanske som en varning, men trenderna är verkliga och de dominerar allt mer. Sammantaget gör dessa förändringar i värdegrunden och ändringen i verklighetens beskaffenhet att socialdemokratisk politik i längden blir omöjlig att föra. Det går inte i längden att utforma samhällets institutioner kring kollektivistiska värderingar när befolkningen är allt mer individualistisk. Valmanskåren kommer kanske på sikt inte att vilja betala priset för omfattande omfördelningar och även om så vore fallet, blir de omöjliga att genomföra till följd av globaliseringens konsekvenser. Socialdemokratin måste i längden antingen anpassa sig eller försvinna in i historieböckerna.
En ganska omfattande anpassning har redan skett under 1980 och 1990-talets vandring högerut, en vandring som i jämförelse får de nya Moderaternas vänstersväng att verka närmast patetisk. Socialdemokratin har accepterat marknadsekonomin fullt ut, strukit socialiseringsparagrafen och skalat bort typiska socialistkrav som löntagarfonder och politisk kontroll över styrelser i näringslivet. Utbyggnaden av välfärdsstaten har i praktiken stannat av sedan 1970-talet och stödet för höga skatter urholkas gradvis. Utbyggnaden har till och med reverserats på många håll, även under socialdemokratiskt styre, med otaliga privatiseringar och avregleringar. Detta är en trend som på sikt kommer att fortsätta, med mindre än att det sker väldigt omvälvande händelser på global nivå som stänger ner hela globaliseringsmaskinen.
Det Socialdemokratiska partiet kan säkert överleva, gå upp och ner i opinionen, till och med återerövra makten, men att bekämpa de oerhört starka strömningar från vår omvärld mäktar det inte med. I det globala sammanhanget är Socialdemokraterna en David, omvärlden en Goliat, och det är bara i sagan som David vinner. Frågan bör så ställas om socialdemokratin överhuvudtaget existerar om den överger omfördelningspolitiken. Är det inte just detta som definierar begreppet socialdemokrati? Marknadens fördelning är orättvis, säger man, det är politikens uppgift att beskatta och omfördela för att uppnå en rättvis samhällsfördelning. En socialdemokrati som inte omfördelar välfärd är bara en socialdemokrati till namnet. Det är en socialdemokrati som inte för en socialdemokratisk politik.
Inget av det ovanstående sker med raketfart. Samhällsförändringar är ofta så långsamma att man inte märker av dem förrän i efterhand. Men hur kommer en historiker om femtio år se på vår tid? Är det möjligen så att 2006 års socialdemokrat inte hade känt igen sig om 2056 års motsvarighet hade förklarat huvudpunkterna i partiprogrammet? ”Låter som Moderaterna”, hade kanske 2006 sagt? ”Bara partibeteckningen låter bekant”. Och är inte denna trend redan kännbar? Fundera en stund på vad Per Albin Hansson hade haft att säga om Göran Perssons Socialdemokrater.
Vid valet 2010 kan Socialdemokraterna gå till vänster för att profilera sig mot Alliansen, eller åt höger för att nå mittenväljaren, men båda vägarna är stängda. Väljer man vänstervägen måste plötsligt Socialdemokraterna själv försvara idén om ett systemskifte, precis som borgarna tidigare tvingats göra, ett systemskifte som de dessutom själv till avgörande del medverkat till att genomföra. Väljer man högerut tvingas man tampas med Alliansens politik. Oavsett vad är Mona Sahlins uppgift mycket besvärlig.