André Hansson
Den nyliberala idén är ute. Moderater har accepterat välfärdsstatens värdegrund och så gott som transformerats till ett nytt socialdemokratiskt parti. Så sade bland annat Bo Rothstein på DN debatt efter valet. Men det är sannolikt så att nyliberalismen lever kvar utanför riksdagen och behövs som kontrast i ett alltmer homogent politiskt landskap. Efter 2006 års val kan det finnas en unik möjlighet för idéns anhängare. Det finns nämligen ett vakuum till höger om Moderaterna som möjligen skulle kunna fyllas av ett nytt nyliberalt parti. Ett parti som positionerar sig ungefär där Carl Bildts Moderater låg, men som samtidigt inte faller hän till den radikala och dogmatiska nyliberalism som avskyr allt vad staten heter och som dessutom vill avskaffa den nu bums! Om ett sådant parti behåller systemskiftet som ett uttalat, men mer långsiktigt mål, och samtidigt förordar gradvisa, mindre radikala reformer som en väg dit, skulle nyliberalismen återigen kunna bli en kraft att räkna med i svensk politik.
Men nyliberalismen har ett imageproblem som möjligen är anledningen
till att idén aldrig fick riktigt fäste. Den uppfattas helt enkelt,
ibland korrekt, som alldeles för radikal. Den uppfattas som fullständigt
rigid i sitt krav på ett omedelbart avskaffande av välfärdsstaten,
som dogmatisk och kompromisslös i sitt krav på renlärig marknadsekonomi
och den nyliberala rörelsen verkar dessvärre drivas av ett irrationellt
och känslopräglat hat mot regering och stat snarare än av kärlek
till den frihet som är läran central. Renlärighet kan vara vackert
och dygdigt, men om man vill förändra något i den riktiga världen
så måste man vinna val. Vill man vinna val kan man inte vara för
radikal. Reinfeldt förstod detta. Dessvärre gick han så långt
att han övergav den idén helt. Men så behöver det kanske
inte vara. Nyliberalismens utmaning i Sverige måste vara att bli, inte
bara ytligt framstå, mindre radikal men samtidigt vara läran trogen.
Är detta möjligt?
För att tackla dessa problem måste man först veta vad de är. Jag menar att nyliberalismen lider av följande sjukdomar:
Nyliberaler bejakar
en bild av ett rent samhälle där alla lever i harmoni och i ett förhållande
av rättvis konkurrens utan statliga intrång. De betraktar det som
om människan begått en kardinalsynd, likt när Adam åt
av den förbjudna frukten och fick människan utkastad ur paradiset,
när vi med staten började reglera denna tvångsbefriade idyll.
Denna rena bild är vacker och värd att eftersträva, men också
naivt romantisk i dagens värld. "Om vi bara avskaffade staten",
säger många nyliberaler, så hade allting blivit frid och fröjd.
Att alla människor skulle leva i fred om staten avskaffades är en
tes som förblir oprövad och givetvis blir folk bekymrade när
någon på allvar föreslår att den stora samhällsrevolutionen
ska leda till detta.
Nyliberalismens
andra problem är att denna romantiska bild av det goda samhället leder
till att nästan hutlöst radikala samhällsförändringar
föreslås av nyliberala partier och retoriken centreras kring ett
oresonligt hat mot staten. Inget staten gör kan någonsin vara bra
med denna romantiska bild som grund. Lösningen på alla problem blir
således "avskaffa staten", "avreglera", "privatisera"
etc. etc. Välfärdssten ska revolutioneras bort. Helst igår!
Carl Bildts Moderater
krävde ett snabbt, om inte omedelbart systemskifte och denna politik skrämmer
stora delar av det svenska folket. Och detta med rätta! Vad hade egentligen
konsekvenserna blivit om man över en natt radikalt sänker skatterna
och i motsvarande utsträckning skär ner på transfereringar och
sociala förmåner, avreglerar arbetsrätten, säljer ut offentligt
ägda tjänster som skola, barnomsorg och sjukvård? Man kan förstås
debattera detta i all oändlighet men det viktiga för nyliberaler att
ta till sig här är att trots årtionden av opinionsbildning så
köper människor inte detta budskap. Människor är med rätta
rädda för radikala omdaningar i samhället.
Det tredje problemet
är att man framstår som lite löjlig när man beskriver välfärdsstaten
som roten till all ondska. Den har sina problem och den kanske inte är
lösningen för framtiden, men helt värdelös har den förstås
inte varit. Staten har trots allt bidragit med allt från infrastruktur
till universitet till sjukvård och arbete utan att decimera individens
frihet helt och hållet. Den har kanske inte gjort allt detta på
ett optimalt sätt, men vi lever knappast i den värsta av världar,
som vissa nyliberaler verkar hävda. Denna besatthet av att beskylla välfärdsstaten
för allt ont ger nyliberaler ett trovärdighetsproblem. Folk känner
inte igen sig i den verklighetsbeskrivningen.
Så länge nyliberala tänkare och partier håller fast vid
denna hårdföra, romantiska bild av det goda samhället och sedan
också förordar en revolutionsartad omdaning av samhället är
nyliberalismen dömd att existera i den politiska marginalen. Möjligen
kan man där ute fungera som ett protestparti, eller möjligen som någon
sort tankesmedja, men verkliga förändringar kan man sannolikt aldrig
åstadkomma. Människors förändringsbenägenhet ligger
alltid bara precis bredvid status quo och utan att inse detta kommer nyliberalismen
att förbli en kult, en subkultur som ingen utom anhängarna själva
tar på allvar.
Vad kan då
ett nyliberalt parti till höger om Moderaterna göra annorlunda för
att återuppväcka sin ideologi med förnyat förtroende?
Uppgiften för ett nyliberalt parti i Sverige måste vara att kunna gifta ihop lojaliteten till den nyliberala idén, som i grunden är god, om ett friare samhälle utan kvävande statlig tvångsmakt med en mindre radikal reformväg som ska föra samhället därhän. Nu när den allmänna uppfattningen är att Moderaterna har transformerats till ett mittenparti så uppstår en unik chans för nyliberaler att fylla det vakuum som lämnats på högerkanten. Om detta görs rätt så kan kanske nyliberalismen återuppstå som en stark kraft i svensk politik, men det är avhängigt att man lyckas framstå som mindre radikal samtidigt som man är trogen den ursprungliga idén. Vill man åstadkomma verklig förändring så är detta den enda vägen.
Det första
som hade behövts göras är att avromantisera den nyliberala idén.
Att skära radikalt i, eller rent av avskaffa staten rakt av löser
inget. Istället borde man se det fria samhället utan statligt tvång
som något som kanske kan infrias i framtiden, kanske för våra
barn eller rent av barnbarn. Reformtakten måste vara långsam och
lugn för att inte skapa upprivande spänningar i samhället. Det
tog mer än ett halvt århundrade för socialdemokratin att bygga
upp välfärdsstaten, det kommer att ta lika lång tid att montera
ner den. Den nyliberala idén, det ungefärliga slutmålet för
partiets politik, bör skrivas in i ett visionsdokument som är lättillgängligt,
men skiljt från partiprogrammet.
Det andra som hade
behövts göras är att skapa ett partiprogram som på kort
och medellång sikt redogör för vilka reformer som partiet vill
genomföra, som återspeglar denna långsamma förändringsprocess.
Här skulle man idag med fördel kunna positionera ungefär där
som Carl Bildts eller Bo Lundgrens Moderater låg för att sedan röra
sig mer åt höger efter hand. Med tiden skulle samhällets värderingar
förändras och acceptansen för det marknadsliberala samhället
öka. Folk skulle med tiden lära sig att välfärdstaten inte
är nödvändig för att garantera ett gott och tryggt liv.
Det tredje är att erkänna att välfärdsstaten haft sina förtjänster, men att samtidigt argumentera för att den inte är lösningen för en framtida globaliserad värld. Det är nödvändigt att skapa en mer nyanserad verklighetsbeskrivning för att bli tagen på allvar. Nyliberaler som dogmatiskt belackar staten med varje andetag lyssnar ingen på, men det betyder dock inte att man ska ge upp kritiken mot välfärdsstaten helt. Man ska fortsätta påpeka brister och risker med en expansiv statsapparat, men lite sans hade gett en hel del förtroende för rörelsen.
Ett nyliberalt parti
som lärt sig dessa tre fundamentala läxor skulle möjligen visa
att man förstått att radikala samhällsförändringar
skrämmer folk, att man tänker gå varsamt fram i de förändringar
som måste göras, men att man samtidigt är trogen den ursprungliga
idén. Kanske skulle man kunna attrahera en hel del väljare från
Moderaternas högerkant ända ut till mer radikala nyliberala kretsar
med en sådan politik. Det skulle kunna utgöra en grogrund för
en starkare nyliberal rörelse i Sverige.