Nyliberalismen kan återuppstå_

- i det opinionsmässiga vakuum som uppstått till höger om de nya Moderaterna

 

André Hansson

Den nyliberala idén är ute. Moderater har accepterat välfärdsstatens värdegrund och så gott som transformerats till ett nytt socialdemokratiskt parti. Så sade bland annat Bo Rothstein på DN debatt efter valet. Men det är sannolikt så att nyliberalismen lever kvar utanför riksdagen och behövs som kontrast i ett alltmer homogent politiskt landskap. Efter 2006 års val kan det finnas en unik möjlighet för idéns anhängare. Det finns nämligen ett vakuum till höger om Moderaterna som möjligen skulle kunna fyllas av ett nytt nyliberalt parti. Ett parti som positionerar sig ungefär där Carl Bildts Moderater låg, men som samtidigt inte faller hän till den radikala och dogmatiska nyliberalism som avskyr allt vad staten heter och som dessutom vill avskaffa den nu bums! Om ett sådant parti behåller systemskiftet som ett uttalat, men mer långsiktigt mål, och samtidigt förordar gradvisa, mindre radikala reformer som en väg dit, skulle nyliberalismen återigen kunna bli en kraft att räkna med i svensk politik.


Men nyliberalismen har ett imageproblem som möjligen är anledningen till att idén aldrig fick riktigt fäste. Den uppfattas helt enkelt, ibland korrekt, som alldeles för radikal. Den uppfattas som fullständigt rigid i sitt krav på ett omedelbart avskaffande av välfärdsstaten, som dogmatisk och kompromisslös i sitt krav på renlärig marknadsekonomi och den nyliberala rörelsen verkar dessvärre drivas av ett irrationellt och känslopräglat hat mot regering och stat snarare än av kärlek till den frihet som är läran central. Renlärighet kan vara vackert och dygdigt, men om man vill förändra något i den riktiga världen så måste man vinna val. Vill man vinna val kan man inte vara för radikal. Reinfeldt förstod detta. Dessvärre gick han så långt att han övergav den idén helt. Men så behöver det kanske inte vara. Nyliberalismens utmaning i Sverige måste vara att bli, inte bara ytligt framstå, mindre radikal men samtidigt vara läran trogen. Är detta möjligt?

För att tackla dessa problem måste man först veta vad de är. Jag menar att nyliberalismen lider av följande sjukdomar:


Nyliberaler bejakar en bild av ett rent samhälle där alla lever i harmoni och i ett förhållande av rättvis konkurrens utan statliga intrång. De betraktar det som om människan begått en kardinalsynd, likt när Adam åt av den förbjudna frukten och fick människan utkastad ur paradiset, när vi med staten började reglera denna tvångsbefriade idyll. Denna rena bild är vacker och värd att eftersträva, men också naivt romantisk i dagens värld. "Om vi bara avskaffade staten", säger många nyliberaler, så hade allting blivit frid och fröjd. Att alla människor skulle leva i fred om staten avskaffades är en tes som förblir oprövad och givetvis blir folk bekymrade när någon på allvar föreslår att den stora samhällsrevolutionen ska leda till detta.


Nyliberalismens andra problem är att denna romantiska bild av det goda samhället leder till att nästan hutlöst radikala samhällsförändringar föreslås av nyliberala partier och retoriken centreras kring ett oresonligt hat mot staten. Inget staten gör kan någonsin vara bra med denna romantiska bild som grund. Lösningen på alla problem blir således "avskaffa staten", "avreglera", "privatisera" etc. etc. Välfärdssten ska revolutioneras bort. Helst igår!


Carl Bildts Moderater krävde ett snabbt, om inte omedelbart systemskifte och denna politik skrämmer stora delar av det svenska folket. Och detta med rätta! Vad hade egentligen konsekvenserna blivit om man över en natt radikalt sänker skatterna och i motsvarande utsträckning skär ner på transfereringar och sociala förmåner, avreglerar arbetsrätten, säljer ut offentligt ägda tjänster som skola, barnomsorg och sjukvård? Man kan förstås debattera detta i all oändlighet men det viktiga för nyliberaler att ta till sig här är att trots årtionden av opinionsbildning så köper människor inte detta budskap. Människor är med rätta rädda för radikala omdaningar i samhället.


Det tredje problemet är att man framstår som lite löjlig när man beskriver välfärdsstaten som roten till all ondska. Den har sina problem och den kanske inte är lösningen för framtiden, men helt värdelös har den förstås inte varit. Staten har trots allt bidragit med allt från infrastruktur till universitet till sjukvård och arbete utan att decimera individens frihet helt och hållet. Den har kanske inte gjort allt detta på ett optimalt sätt, men vi lever knappast i den värsta av världar, som vissa nyliberaler verkar hävda. Denna besatthet av att beskylla välfärdsstaten för allt ont ger nyliberaler ett trovärdighetsproblem. Folk känner inte igen sig i den verklighetsbeskrivningen.


Så länge nyliberala tänkare och partier håller fast vid denna hårdföra, romantiska bild av det goda samhället och sedan också förordar en revolutionsartad omdaning av samhället är nyliberalismen dömd att existera i den politiska marginalen. Möjligen kan man där ute fungera som ett protestparti, eller möjligen som någon sort tankesmedja, men verkliga förändringar kan man sannolikt aldrig åstadkomma. Människors förändringsbenägenhet ligger alltid bara precis bredvid status quo och utan att inse detta kommer nyliberalismen att förbli en kult, en subkultur som ingen utom anhängarna själva tar på allvar.


Vad kan då ett nyliberalt parti till höger om Moderaterna göra annorlunda för att återuppväcka sin ideologi med förnyat förtroende?

Uppgiften för ett nyliberalt parti i Sverige måste vara att kunna gifta ihop lojaliteten till den nyliberala idén, som i grunden är god, om ett friare samhälle utan kvävande statlig tvångsmakt med en mindre radikal reformväg som ska föra samhället därhän. Nu när den allmänna uppfattningen är att Moderaterna har transformerats till ett mittenparti så uppstår en unik chans för nyliberaler att fylla det vakuum som lämnats på högerkanten. Om detta görs rätt så kan kanske nyliberalismen återuppstå som en stark kraft i svensk politik, men det är avhängigt att man lyckas framstå som mindre radikal samtidigt som man är trogen den ursprungliga idén. Vill man åstadkomma verklig förändring så är detta den enda vägen.


Det första som hade behövts göras är att avromantisera den nyliberala idén. Att skära radikalt i, eller rent av avskaffa staten rakt av löser inget. Istället borde man se det fria samhället utan statligt tvång som något som kanske kan infrias i framtiden, kanske för våra barn eller rent av barnbarn. Reformtakten måste vara långsam och lugn för att inte skapa upprivande spänningar i samhället. Det tog mer än ett halvt århundrade för socialdemokratin att bygga upp välfärdsstaten, det kommer att ta lika lång tid att montera ner den. Den nyliberala idén, det ungefärliga slutmålet för partiets politik, bör skrivas in i ett visionsdokument som är lättillgängligt, men skiljt från partiprogrammet.


Det andra som hade behövts göras är att skapa ett partiprogram som på kort och medellång sikt redogör för vilka reformer som partiet vill genomföra, som återspeglar denna långsamma förändringsprocess. Här skulle man idag med fördel kunna positionera ungefär där som Carl Bildts eller Bo Lundgrens Moderater låg för att sedan röra sig mer åt höger efter hand. Med tiden skulle samhällets värderingar förändras och acceptansen för det marknadsliberala samhället öka. Folk skulle med tiden lära sig att välfärdstaten inte är nödvändig för att garantera ett gott och tryggt liv.

Det tredje är att erkänna att välfärdsstaten haft sina förtjänster, men att samtidigt argumentera för att den inte är lösningen för en framtida globaliserad värld. Det är nödvändigt att skapa en mer nyanserad verklighetsbeskrivning för att bli tagen på allvar. Nyliberaler som dogmatiskt belackar staten med varje andetag lyssnar ingen på, men det betyder dock inte att man ska ge upp kritiken mot välfärdsstaten helt. Man ska fortsätta påpeka brister och risker med en expansiv statsapparat, men lite sans hade gett en hel del förtroende för rörelsen.


Ett nyliberalt parti som lärt sig dessa tre fundamentala läxor skulle möjligen visa att man förstått att radikala samhällsförändringar skrämmer folk, att man tänker gå varsamt fram i de förändringar som måste göras, men att man samtidigt är trogen den ursprungliga idén. Kanske skulle man kunna attrahera en hel del väljare från Moderaternas högerkant ända ut till mer radikala nyliberala kretsar med en sådan politik. Det skulle kunna utgöra en grogrund för en starkare nyliberal rörelse i Sverige.